En förskollärares berättelse om förskolan - Nu och då
"Jag började jobba, som nyexad förskollärare, i augusti 1975. Förskolan växte explosionsartat i kommunen på 70-talet och det växte lediga tjänster på träd. Jag fick en tjänst på en 5-7 års avdelning med 18 barn inskrivna på 2,5 tjänstgörande pedagoger, två förskollärare och en halvtids barnskötare. Samma bemanning hade 3-5 år med 15 barn och 1,5-3 år med 10 barn. På den tiden hade knappt arbetspendlingen till stora huvudstaden uppfunnits utan de flesta jobbade i närområdet med max en halvtimmes pendling. Man hade bara 10 dagars VAB så det fanns så kallade barnsamariter, kommunalt anställda damer, som kunde tingas och som gick hem till familjen och vårdade det sjuka barnet. I slutet 70-talet, om jag inte minns fel, så höjdes antalet VAB dagar rejält och barnsamariterna fasades ut, saknade av många :-). Barnstugeutredningen slog igenom och grupperna ändrades från ovanstående till syskongrupper 3-6 år/ 15 barn med 2,5 till 2,75 pedagoger och småbarnsavdelningarna 0-3 år/12 barn med 4 pedagoger. Så infördes också rätten till 30 timmars arbetsvecka för föräldrarna. Efter några år bytte jag till småbarnsavdelningarna och hade några fantastiska år på 1,5-3 års avdelning. 10 barn som oftast var mellan 2 och 3 år som i de flesta fall var torra, gick på egna ben, kunde hjälpligt klä på sig själva, var självständiga och duktiga. Ofta var några sjuka så snittet var 8 barn per dag för det mesta. De flesta kom strax före 8 och gick hem efter mellanmålet. Vi hann med att jobba med barnen, sitta ner och läsa sagor, föra samtal med enskilda barn osv. 1979 började jag på en "modern" småbarnsavdelning med 12 barn mellan 0-3 år. Vi var fyra heltider, 10 föräldrar av 12 nyttjade rätten till deltid samt hade som mest en halvtimmes restid, oftast kortare. Full barngrupp mellan 8-15.30 om alla var friska vilket inte hörde till vanligheterna. Skillnaden var att vi hade betydligt fler barn under 2 år än i det gamla systemet så vi behövdes alla fyra. Det blev mer omsorg och omvårdnad men fortfarande så hade vi gott om tid för varje enskilt barn. Mycket prat och sagoläsning blev det, lek och skapande arbete fanns det också gott om tid för. Men i början av 90-talet, kanske redan i slutet av 80-talet började det hända saker. "En kompis till" blev ett begrepp när politikerna skulle förklara överinskrivningarna som påbörjades. Jag bytte till en syskongrupp i mitten av 90-talet och då var vi uppe i 18 stycken 3-5 åringar. 6 åringarna fördes över till förskoleklasser. Anledningen till bytet var att på små hade antalet barn ökat till 15 stycken samtidigt som personalstyrkan minskats till tre! För mig var det en oacceptabel försämring både för barn och vuxna. Samtidigt som barnantalet ökades och personalstyrkan minskades så övergick de flesta föräldrarna till heltidsarbete och pendlingen till huvudstaden ökade. Barnen fick i många fall upp till 10 timmars arbetstid med en närvaro mellan 7.00-17.00. Särskilt de små drabbades hårt av detta. Från att ha delat en vuxen med två kompisar så fick dom dela en vuxen med fyra kompisar samtidigt som de fick mycket mindre vakentid med sina föräldrar. Vi på syskon kunde märka en radikal förändring på barnen som vi fick, de hade sämre språkutveckling, de var rastlösare och oroligare, koncentrationsförmågan drabbades och konfliktbenägenheten ökade. Så kallade "vanliga barngrupper" där barnen kunde sitta stilla en stund och hålla fast vid påbörjade aktiviteter ersattes av barngrupper som for runt som om dom var utrustade med propeller i ryggen. En annan märklig bieffekt var att barnen utvecklade ett starkare ego, jag vill, jag ska, du bestämmer inte har blivit allt vanligare. Att sitta still och lyssna på andra verkar vara mycket svårare idag, empati och hänsyn är underordnad det enskilda barnets jag. Det har alltid funnits ungar av den kalibern men inte i den omfattning som förekommer nu! Idag har vi 20 barn inskrivna, efter jul ska ytterligare ett antal barn skrivas in pga platsgarantin och vi hamnar ledigt på 22/23 barn. De yngsta är numer 16 stycken och efter jul kan det hända att de blir uppemot 18 stycken beroende på kön. Vi får höra att det inte finns ett tak eftersom hänsyn tas till barngruppernas sammansättning och eventuell problematik. Det har aldrig hänt att, oavsett barnens problematik, att vi fått färre barn, däremot knökas det in fler oavsett våra pedagogiska argument. Det har hänt mycket under de 39 år jag arbetat, en del till det bättre men mycket till det sämre. Politiker stirrar sig blinda på Pisaresultaten och glömmer att det finns ett livslångt lärande och barnen har under tidens gång fått allt sämre förutsättningar. Samtidigt som föräldrarnas arbetsdagar ökade så fick barnen fler "kompisar", vilket innebar drastisk sänkning av små barns tid i lugn och ro med en vuxen som har tid att lyssna, förklara, berätta och bara vara till för den lilla. I stället erbjuds tre stressade vuxna som har ansvar för 14/15 barn till. Det är skamligt av både föräldrar och politiker att utsätta små barn för detta. I den bästa av världar skulle det räcka med 12 små på tre, helst fyra vuxna för att överhuvudtaget kunna kompensera något för de långa tuffa dagar de små tvingas till. Om vi på syskon får in fler små som är lugna och harmoniska så är säkert 17 barn på 2,5/2,75 vuxna ett hanterbart antal. Jag måste erkänna att arbetet har blivit långt stressigare och mer otillfredsställande än vad jag kunde drömma om när jag började jobba. Vi har läroplaner och andra styrdokument som reglerar vad vi ska uträtta och det känns som om man är en slags tvättsvamp som kramas ur all hårdare och hårdare. Det ställs högre och högre krav och tillförs mindre och mindre resurser för att kraven skall kunna tillgodoses." - Trött och sliten förskollärare
2 Kommentarer
Stort tack till alla funktionärer, deltagare, talare, uppträdande och sponsorer!
Nu fortsätter vi allihop tillsammans att kämpa för bättre förutsättningar i förskolan! Här hittar ni foton från manifestationen: http://forskoleupproret.weebly.com/foton.html |
|