"Jag är en förskollärare. Varje dag går jag till mitt arbete och spenderar 8 h tillsammans med ”mina” underbara barn.
Tyvärr kan jag inte vara säker på att jag hinner se alla 20, 21, 22, 23, (vem vet var det kommer att sluta?) barn i ögonen under dagen. Jag kan inte vara säker på att jag kan medla rättvist i en konflikt mellan två ledsna barn för jag såg inte vad som hände eftersom jag var upptagen med att hjälpa en liten flicka på toaletten. Min andra kollega var på möte och min tredje kollega tröstade en pojke som ramlat och slagit i knät. Varje dag har jag en känsla av att vara otillräcklig. Jag ska inte bara fostra ”mina” 20 barn, jag ska vara konflikthanterare, omvårdare, jag ska följa läroplanen, barnen ska undervisas i naturkunskap och matematik, estetiskt skapande, jag ska planera, dokumentera och reflektera. Förutom mitt självklara uppdrag som jag utför med glädje och stor lust så ska jag även damma hyllor, torka väggar, sprita dörrhandtag, jag ska sopa golv, ordna fram mellanmål, jag ska diska, jag sa fylla på varor, möblera, jag ska laga möbler och borra i väggar för att sätta upp hyllor, jag ska göra barnens gård trevlig och lustfylld. Jag ÄR otillräcklig! På en arbetsdag har jag förtroendet och ansvaret att se till 20 barn, jag ska se till att varje barn får sina behov tillgodosedda, varje dag! Vi är 3 pedagoger. 2 heltider och en på 75% tjänst. Vi ska hinna prata med varandra, vi ska hinna diskutera pedagogik och struktur, vi ska hinna planera, vi ska hinna dokumentera tillsammans, vi ska hinna samtala med föräldrar, vi ska hinna skicka veckobrev, vi ska hinna agera vaktmästare, lokalvårdare och kökspersonal samtidigt som vi hela tiden ska vara närvarande och lyssnade pedagoger i barngruppen. Det kräver en förmåga att trolla med knäna! Vad kommer du politiker, förskolechef, kollega, förälder och samhällsmedborgare att göra åt situationen för barn och personal i förskolan?" Mitt första år som förskollärare
- En förskollärares brev till politikerna efter dennes första år som förskollärare "Hej! Jag har snart arbetat ett år som förskollärare. När jag gick ut så var det med stor spänning att få komma ut i yrkeslivet och testa alla de kunskaper som jag lärt mig under utbildningen, om så väl språk, naturvetenskap, matematik, teknik, utvärdering och utveckling av verksamheten och alla andra områden som vävts in i utbildningen. När jag kom ut på golvet så möttes jag dock av en annan verklighet än den som jag förväntade mig. Det har varit ett år fullt med rutiner; duka, hämta och lämna mat, torka bord och sopa golv, lägga fram madrasser, ta bort madrasser, byta blöjor, klä på och av barn, torka händer och näsor och försöka strukturera upp verksamheten så att vi har någon möjlighet att hinna med barnen (sitta med dem när de vaknar, trösta dem när de är ledsna, lösa konflikter,få dem att sova) mellan alla dessa rutiner. Och att dessutom få in den pedagogiska verksamheten (som man önskar kunde finnas under hela dagen – men är omöjlig att få in på det sättet) och ge barnen möjlighet till läroplanens alla mål. I en grupp med 20 barn varav 10 1-2 åringar (på 3 personal) så är det ingen lätt vardag att få ihop. Jag har under detta året fått se en verklighet där det inte sätts in vikarier och vi får stå själva med 16 barn (varav stor del 1-2 åringar). En verklighet där pedagogerna inte orkar längre och säger upp sig, varav barnen hela tiden får vänja sig med nya ansikten. En verklighet där jag under ett år har haft olika chefer som haft ansvar för flera olika förskolor vilket resulterat i nästan obefintlig ledning. En verklighet där allting handlar om budget i balans och barnen endast talas om i tal och där föräldrarna talas om i andel procent trygga föräldrar. Jag har under ett år som förskollärare i perioder känt att jag håller på att bli utbränd. Det efter att vara stressad dag ut och dag in för att försöka hålla koll på alla 1-2 åringar så att de inte bråkar, klättrar upp på något eller liknande, vilket är lätt hänt om man tittar bort en sekund (eftersom att de inte lärt sig lekreglerna ännu). Det samtidigt som jag och mina kollegor försöker tillgodose alla barnen utifrån läroplanens mål så att även de större barnen får det som de ska. Samtidigt som alla rutiner ska göras... och som man ska försöka få ut planeringstid så att man både hinner prata ihop sig i avdelningen och planera och dokumentera verksamheten. Jag har efter mindre än ett år börjat fundera på vad jag ska utbilda mig till istället, det efter 3½ års studier med något som jag verkligen har brunnit för – barn och att arbeta pedagogiskt med dessa. Jag har nu sökt mig ett nytt jobb inom förskolan. Om det visar sig vara lika krävande där så kommer jag söka mig till något annat jobb – vilket som helst bara jag slipper känna denna stressen över att inte hinna med barnen. Det finns många duktiga pedagoger därute! Pedagoger som är stressade och riskerar att bli utbrända om ni inte gör något! Fortsätter det såhär så kommer det snart inte finnas några förskollärare i förskolorna, det är helt enkelt inte värt det – oavsett hur mycket vi egentligen älskar vårat jobb! Gör något nu! Minska barngrupperna! Ge förskolorna mer resurser! Gör ni inte något så kommer det fortsätta gå ut över både barn och kollegor... vilket kommer att bli en stor kostnad för samhället i fortsättningen!" Här på bloggen kommer du att kunna läsa om vad som händer i Förskoleupproret. Vi kommer även att posta artiklar och berättelser från förskolan.
Om ni har några tankar om inläggen så är det bara att kommentera. Välkommen hit! |
|