Jag älskar mitt jobb. Ändå kan jag ibland fråga mig vad i hela friden jag gör där, varför jag inte redan för länge sedan flytt fältet. Men jag vet att jag är kvar för att jag brinner starkt för det jag gör när jag är där och för att jag lever på ett hopp om bättre förutsättningar.
Jag arbetar på förskola, i en verksamhet som sakta med väldigt säkert likt ett sjunkande skepp glider mot botten av all värdighet. På mitt arbete vistas också 24 barn, som alla är mellan tre och fem år gamla. Underbara, lekfulla, frågvisa människor av nästa generation som gör mina dagar roliga, trots att det egentligen inga rimliga förutsättningar finns. Hur tänker man, när man lassar in 24 ganska små barn på en enda avdelning? Vi kan ju nu skylla på för små lokaler, för lite personal eller rentav både och. Men jag väljer att skylla allt på anknytningsproblemen. Jag kan omöjligt hinna se alla på det vis jag önskar, knyta an till dem och ibland hinner jag inte ens lyssna klart när de pratar. Det gör ont i mig men jag tröstar mig med att jag och mina kollegor är satta här, likt spelpjäser i ett stort maktspel där det största mantrat låter "Det finns inga resurser". HUR kan den meningen skrivas, eller ens yttras i en verksamhet där vi snackar om att fostra nästa generations medborgare? Då kan det ju i klartext aldrig ha lagts några vidare resurser där och ändå hävdas det ständigt att man "ligger back"? Jag tänker ofta på ljudvolymen. Ett jätteproblem, där jag redan vet ett flertal som lider av smärre hörselskador som resultat av jobbet och jag vet även att vi tilldelats öronproppar på avdelningarna. Men hur tänkte man egentligen där? Skydda de vuxnas öron från sorlet av ett tjugotal lekande småttingar, men låta de små själva fortsätta utsättas för de volymer som blir? Det är inte särskilt rättvist tänkt tycker jag. Riktigt snedvridet tänkt vågar jag påstå. Jag finns mitt i en verksamhet där jag ställer mig frågan vem som är högst ansvarig? För till den önskar jag meddela att vi befinner oss i en sits där mängder av långtidssjukskrivana står i startgroparna för att kasta in handduken. Samtidigt som vikarier sinar i en hastig ström. Exakt HUR tänker man när man inte väljer att bygga fler förskolor och sätta in mer arbetsför personal innan tåget skenat fullständigt och man i långa loppet får ett ännu dyrare dilemma på halsen i form av sjuka, utbrända människor? Att det kommer kosta mer på lång sikt än några nybyggda förskolor kan ju vem som helst räkna ut. Det finns stunder då jag är oroad över dessa små barns framtid. Som när jag sitter i soffan på jobbet och läser av den hög med böcker mina små vänner lagt i mitt knä. Sitter där, och känner hur de knuffas, gnabbas och ibland till och med tar sats för att slå sig till en plats bredvid mig. Jag höjer rösten något och lovar dem att det blir allas tur, att innan vi läst klart böckerna i mitt knä har vi också roterat så att alla en liten, liten stund hinner sitta närmast fröken. Det finns barn som vistas mer än femtio timmar varje vecka, året runt i denna verksamhet och det skrämmer mig oerhört att de måste ha turlapp för att få tillgång till den korta stund av närhet vid sagoläsningen jag kan ge dem. Känner deras små huvuden vila mot mina armar och då fylls jag av lycka. Att lyckas ta några av de 24 barn jag varje dag har äran att jobba med till en stilla vrå där vi kan höra vad vi läser och prata om allt och inget en liten, liten stund. Med dörren stängd till de andra rummen och en hel verksamhet som ska vara så hemsk pedagogisk men som mest ändå blir en förvaring. Likt spelpjäser i ett maktspel arbetar jag tillsammans med mina kollegor vidare. Mot dåliga löner och alla odds fortsätter vi, allt i hopp om att någon över oss i sista stund kan rädda det sjunkande skepp vi befinner oss i. Med de barn som ska bli vår framtid. /Elizabeth Blomgren Algotsson I torsdags medan jag läste om Godistrollet så rann tårarna längs mina kinder. Det är första gången någonsin som jag inte kunnat hålla tillbaka tårarna i barngrupp. Jag satt med huvudet vinklat och försökte dölja men det hördes på rösten. Jag brukar alltid läsa med inlevelse eftersom jag älskar boken lila mycket som barnen. Rösten som kom ut var en monoton robotröst. Efteråt frågade ett barn om jag var ledsen och jag nekade och sa att jag bara var förkyld och att det rann lite ur mina ögon. Jag behövde ljuga för barnet för annars hade det bara kommit ännu mer tårar.
Tårarna är ett resultat av de långvariga sjukskrivningar vi har på vår förskola. Det är många pedagoger som mår dåligt. Att vi försöker anställa förskollärare till två tjänster men att alla tackar nej pga att de får högre lön i grannkommunen. Det är ett resultat av den stress jag känner när jag två av fem morgnar ska försöka lösa detta pussel. Få in vikarier, fråga om folk kan komma tidigare, jobba över, förskjuta sin arbetstid. Det är ett resultat av att det knappt finns några vikarier som fungerar. Att jag tar på mig att jobba över för att barnen inte ska behöva möta sin tolfte nya vikarie inom loppet på en månad. Att det märks på barngruppen att det är mycket nytt folk, två barn började gråta när jag skulle gå på rast här om dagen. Jag tar även med mig den här stressen av att lösa pusslet in i barngruppen eftersom problemet med att få hit vikarier sällan är löst efter den halvtimme man har innan man börjar jobba i barngrupp. Jag har även en egen familj och den veckan som gick somnade jag när jag kom hem efter jobbet alla dagar. Så tårarna var även för mina egna barn som för tillfället har en mamma som inte fungerar. För min man som får dra hela lasset hemma. Tårarna var också för att jag varit på en inspirerande föreläsning veckan innan och all den inspiration jag kom med i måndags möttes av en stenhård käftsmäll som heter verkligheten hos oss just nu. Alltså jag älskar verkligen mitt jobb när allt fungerar och när alla är på plats men som det är just nu så finns det ingen glädje. Jag försöker verkligen att tänka positivt och vara lösningsfokuserad men någonstans måste det finnas en gräns. Jag har även isolerat mig från mina vänner och inte orkat svara på deras meddelanden för att jag mått så dåligt. Just nu ser det så mörkt ut! /hon som vill vara den där glada, medforskande, inspirerande, kreativa pedagogen igen |
|